20100426 Sms:
Hejsan Svejsan! Nej, nu struntar vi i hur det går med köket & hur mycket ni har att göra….! Kan inte ni komma till oss & äta & umgås i helgen? Nu saknar vi er för mycket! Det kanske kan bli en grillpremiär? Fredag eller lördag, ni bestämmer vad som passar bäst för er!? Kram Malin, Anders & Arvid
Tiden går så fort.Alltid upptagen med annat så fort man får en ledig stund. När nära vänner skriver så i ett sms så förstår man, stannar upp och inser att det är dags att tillbringa tid med dom som man älskar.
Underbar lördag, så där som det alltid är på Segelvägen.Kärlek i huset och en outtalad lycka över att vi äntligen fått tid att träffas igen. Alltid god mat som försöker avnjutas i oväsendet av tre högljudda barn som på sitt sätt visar hur glada dom är över att vi alla är samlade.
Jag och Anette träffade Anders och Malin på en föräldragrupp. Två par som väntade sitt första barn. Två okända par som hamnade bredvid varandra i soffan på första mötet. Det var en början på en vänskap.
Våra barn kom till världen och lite av en slump även på samma dagis.
Jag hade tidigare fått Anette att lämna Gävle för ett liv i Norrköping. Det är inte alltid lätt att hitta nya vänner, men i Malin fann hon den stöttande vän som hon behövde.
När våran andra son föddes var det ingen tvekan över att det var Malin vi ville ha som gudmor till Theo.
Våra kvällar blir alltid sena. Bara tröttheten gör att vi måste skiljas på kvällarna. Barn som fått göra natt tidigare för att vi ska umgås i lite lugn och ro under kvällen, ska väckas när det är dags för oss att åka hem.
Malin på golvet sitter på knä med en trött Theo på sina lår. Hon säger att hon önskade att hon kunde tillbringa mer tid med sin gudson, men nu sitter han i alla fall i hennes knä.
Det är det sista, bland allt underbart, vi kommer att minnas av Malin. 3 dagar senare finns hon inte längre. Plötsligt försvinner hon från alla som älskar henne. Kvar är framför allt Anders med deras 3 åriga son Arvid.
Man vill fråga varför, men det finns ingen som kan svara på det.
Ändå, v a r f ö r ??
Sorg, smärta och tomhet.
Tårar, medlidande och oförstående.
Orättvisa
Tror att jag måste släppa tanken på hur man ska kunna ge råd. Det kan inte komma från mig. Ingen kan föreställa sig hur något sådant här skulle vara. Jag vill bara säga att det är så jävla orättvist. Så jävla orättvist.
Finns det något att skylla på? Skulle det vara lättare att förstå då? En anledning?
Nej, det är bara så orättvist. Så fel.
Anders, jag finns här. Kan och kommer bara att lyssna medan jag tänker på hur orättvist det hela är.
Postat i:Uncategorized
